– Mamma hade svårt att acceptera att jag var döv. Jag opererades sex gånger för att återfå hörseln, men resultatet misslyckades. I hemmet vägrade båda mina föräldrar att använda teckenspråk. Ulla Bell, 72 år gammal, tycker att hon fått kämpa i motvind under livets gång.

– I grund och botten ville jag bli arbetsterapeut. Jag älskar att arbeta med mina händer och tyckte det var spännande att få lära mig mer om kroppens funktion och den biologiska hälsan. Men jag blev avrådd från att söka. Utbildningen ansågs vara för lång och svår. Som döv skulle jag inte klara av det, berättar Ulla Bell. På skolan sorterades barnen in utifrån om man hörde bra eller dåligt.

Lärarna kunde inte teckenspråk och lektionerna innehåll mycket talträning. Det var inte heller tillåtet att teckna på lektionerna. När Ulla Bells mamma insåg att barnen blev inlåsta på nätterna och att det fanns för lite personal fick hon nog. Men trots ett intyg från en läkare i Stockholm fick hon inte byta skola.

 Åtta år gammal flyttade Ulla Bell till ett fosterhem. Hon kom att stanna i fem år. Sju flickor bodde i samma rum. Fostermamman var sträng och kunde inte heller teckenspråk. Erfarenheten av att bli gammal och sjuk har inte varit lätt.

För fem år sedan fick hon en stroke: - Det var en chockartad upplevelse att ligga på sjukhus i flera månader. Jag trivdes inte alls. Ingen i personalen kunde teckenspråk. Och läkaren bestämde över huvudet på mig att jag måste ha rullstol, hemtjänst, färdtjänst mm. Jag kände mig omyndigförklarad, berättar Ulla Bell.

- Just nu har jag åtta timmar kontaktperson och åtta timmar ledsagning. Det tog mig fyra år att bråka mig fram till detta. Min stroke har gjort mig ensidigt förlamad och jag tar mig fram via min rullstol.

 Ulla Bell besöker dövas förening en gång i veckan, men är beroende av att någonhjälper henne. På sommaren stänger föreningen sin lokal på grund av semestrar och hänvisar alla till Björkö strax utanför Göteborg.

– Där finns det ingen personal som kan hjälpa mig. Sommaren är för mig en plåga, då jag känner mig instängd och inte kommer inte någon vart. Jag känner mig inte trygg i mitt liv.

bilder: Jenny


Det är min fina mosters och hennes familj som bor i detta högst vackra hus beläget någonstans i Skåne. Man imponeras varenda gång man är där på besök. Hon bor på en stor och ståtlig gård och på sommaren eller när blommorna står i blom i början av våren tror man sig befinna i himmelriket. Det ståtliga rummet på bilderna är deras "festlokal" och jag blir alltid lika djupt imponerad av detaljerna, målningarna ja allt som finns i rummet.

Idag har man varit på ett mycket inspirerande möte med två högst trevliga människor på en mäklarbyrå. Nu är det så att jag ska "prov" fotografera två av deras husobjekt. Allt är som sagt på prov och om de blir nöjda med resultatet ska jag fortsätta ta bilder på deras husobjekt. Det känns så oerhört spännande och hoppas naturligtvis på att de kommer bli nöjda med mina bilder. Men om det skulle vara så att mina bilder på något sätt inte skulle vara tilltalande kommer jag ändå vara så glad över att de tagit kontakt med mig. Men jag håller så klart tummarna och tår. 

Nu till något helt annat:
Igår var jag på IKEA för att titta lite och enbart handla liite, men som vanligt slutade det med att jag svettades av upphetsning. Så mycket fint det fanns, det var så längesedan sist man var på IKEA så man handlade på ordentligt. Men iallafall så när jag gick runt på IKEA fick jag syn på henne, hon som har en bloggsida som heter "Diagnos hjärntumör" som jag läser varenda dag. Tidningen Sydsvenskan har skrivit många artiklar om henne om hur det är att leva med en elakartad hjärntumör.

Det är en oerhört hjärtskärande bloggsida, men trots hennes sjukdom är hon är så inspirerande och kämpar verkligen. Hon är en fantastisk förebild för oss många andra. Henne fick jag se och jag kände att jag ville skriva en lapp - men allt hände så snabbt att jag inte visste riktigt vad jag skulle skriva. Så det blev så att jag skrev " jag läser din blogg varje dag" och tog hennes hand och tittade henne i ögonen och jag log. Jag gick där ifrån. Jag undrade så om jag ens gjorde rätt. Jag undrade så om hur hon reagerade. Idag har jag inte hunnit läsa hennes bloggsida förrän jag fick ett mail från en kär kollega där hon som också läser hennes hemsida skrivit "Det måste väl vara du hon skrivit om?"

Jo, stämmer. Jag fick ett tår i ögat.

Radiotjänsten har gjort en fantastisk grej på deras hemsida. Tycker den är så fint gjort, så jag har sett till att allas vår hjälte Annette ska få vara med på filmen. Synd bara att det ser så konstigt ut i slutet..Men den kan ni strunta i ! Klicka på filmen så får ni se

Nu har man varit på IKEA i Malmö och minsann var den STOR, rikigt STOR. Gick nästan vilse. Men det var som vanligt så mycket man ville ha. Man skulle bara handla lite men som vanligt blev det för mycket.. Köpte flera fina saker som jag ska visa er. En hel del prickigt!

bild: Jennyk



När Mona, 73 år, fick diagnosen leukemi fanns ingen teckenspråkstolk närvarande.

- Jag bad att få teckenspråkstolk men sjuksyster sade att jag kunde prata och då behövdes ingen tolk. Det skulle också ta tid att beställa en, så jag var tvungen att kommunicera skriftligt med läkarna. Jag har frågat min läkare hur lång tid jag har kvar och de säger att det är olika från fall till fall. Nu tar jag en dag i taget.

Mona Hovlin har haft en lång rad arbeten: Sömmerska, stansoperatris och bokföringskontorist på bank. I samband med nerdragningar tackade hon ja till avtalspension. Hennes man, som hon gifte sig med 1959 – även han döv – är nu död i Alzheimers sjukdom.

- Numera har jag både hemtjänst och trygghetslarm. Innan jag ansökte om trygghetslarmet ramlade jag och fick långsamt krypa bit för bit fram till min säng där jag hade min mobiltelefon. Jag skickade ett sms med texten ”Hjälp” till Ersta sjukhus och de kom omgående hem till mig.

- Jag tycker det är jobbigt att vara döv och hela tiden förklara varför jag behöver teckenspråkstolk. Det ska vara en självklarhet att jag behöver tolk. Vid alla läkarronder skulle det kännas bra om det fanns tolk med. Jag känner mig dum som inte förstår vad som sägs och läkaren blir osäker. Oftast är det jag som ber om tolk, det är aldrig läkaren som gör det.

Mona Hovlins son har varit bosatt i USA en tid, men är nu hemma igen med sin familj. Vetskapen om att han finns i närheten gör att Mona känner sig tryggare.

”En dag fick jag följa med pappa till en affär och välja en väska, jag förstod inte varför. Mamma packade min röda väska och följde mig till tåget där hon lämnade av mig med väska. Jag fick ensam åka vidare till min skola, Vänerskolan i Vänersborg – då var jag 8 år gammal”

”När jag var sju år gammal gick jag börja på Östervångsskolan i Lund. När pappa lämnade av mig i skolan skyndade han sig iväg. Jag förstod ingenting i skolan. Det var mycket prat på lektionerna, men på rasterna kunde vi använda teckenspråk med varandra. När vi tecknade med varandra på lektionen kom läraren fram och slog oss hårt på kinden. Jag hatade min lärare”

”När jag var 6,5 år gammal tog mamma och min moster med mig till en stor byggnad. När jag vände mig om var båda två borta. Vårdarinnan hade sagt att de skulle passa på och smita iväg när jag inte såg det. I klassrummet hade vi mest talundervisning. Läraren slog aldrig flickorna men ville istället ha väldigt nära kroppskontakt. ”

”Med mamma vid min sida lämnar vi föräldrahemmet, då var jag 8 år. Jag är förväntansfull inför resan. Jag trodde att vi skulle besöka faster men när vi åkte förbi fastern förstod jag ingenting. Bilen bromsade in utanför Manillaskolan i Stockholm. Vi serverades middag i matsalen och vid efterrätten märkte jag att min mamma smet iväg. Jag tittade efter henne men hon var försvunnen. Jag började gråta. En vårdare kom fram till mig, tog tag i mig och tvingade mig att äta upp. Tårarna rann, mamma var borta och ingen kunde förklara varför. Det tog en vecka innan tårarna slutade rinna”

”Rektorn på skolan var mycket sträng. Jag minns en lärare som alltid använde käpp för att slå oss med om vi pratade för dåligt. Vi brukade gömma käppen för att slippa bli slagna. Under hela min skoltid bodde jag på skolan.”

”Under hela mitt liv har det varit andra som talat om för mig vad jag skulle göra. Först på senare år fick jag själv bestämma. Jag har känt mig misstrodd och missförstådd av många. Mina föräldrar, lärare, vårdare, myndigheter, bara för att nämna några” - berättar en kvinna som är 72 år gammal.

Enligt socialtjänstlagens 5 kap 6 § ska socialnämnden göra sig väl förtrogen med levnadsförhållanden i kommunen för äldre människor och ska också i sin uppsökande verksamhet ge information om socialtjänstens verksamhet. För äldre teckenspråkiga döva är det oerhört viktigt att lyfta fram äldrevägledningen som ett bra exempel för denna grupp.

SDP kräver att regionala äldrevägledare inrättas i varje region inom Sverige som har som målsättning att skapa en trygg äldreomsorg med nyckelord som Valfrihet och Värdighet för äldre teckenspråkiga döva.

Kontaktuppgifter:
www.sdpf.se

info@sdpf.se

Förbundsordförande:
Karl-Erik Karlsson

Projektledare:
Birgitta Martinell

Projektansvarig:
Christa Ekholm

 Fotograf:
Jenny Karlsson, Skurup

bild: Jenny

All kärleks ljus på Mattias & Inger